Han berättar att den sjukdomen som vi så säkert visste skulle ge vika, hade tagit övertaget i mammas kropp och efter 2,5 år med medicinering orkar hennes kropp inte stå emot längre.
Dom skulle testa en sista medicin men om inget hade hänt efter en månad så kunde ingenting mera göra för henne.
En djup känsla av tomhet infann sig i min kropp och jag fick till slut, efter något dygn samlat mod att ringa mamma.
Det var ett dygn med mycket förnekelse, så som att dom hade sagt fel, att dom ljuger för oss, att det inte är så illa som det låter... jag VILLE inte ringa mamma och höra henne säga det. Och ändå förstås så ville jag det.
Mamma talar sakligt till mig, försäkrar mig att vi skall ses i vår och att hoppet inte har lämnat henne än. Vi bestämmer att höras mycket på telefon och att vara öppna med hur vi känner oss... vilka tankar som passerar inom oss.
Och att jag inte behöver komma hem... även fast jag mera än nånsin verkligen känner att jag behöver åka hem till henne.
Sitter i skolan på måndagen efter nyåret och pappa ringer runt kl 16. Dagen är nästan slut.
Han är väldigt kort i telefon och meddelar mig att han har varit till samtal på sjukhuset och dom hade sagt till honom att det är så illa med mamma att det nu rör sig om veckor och inte om månader innan allt är över.
'Du kan komma hem om du vill'
'Jag ringer mamma sen' hör jag mig själv säga...
Helt overkligt... va sa han? att vaddå? asså... VAD?
Huvudet blir tomt. Jag packar mina saker och går iväg efter hundarna. Sen bara går jag och går... och går och går. Och när Simon hämtar mig en timma senare finns det inte mycket att säga. Huvudet är helt tomt.
Kvällen fortlöper tack vare Simon. Jag bryter ihop några ggr bara pang bom utan förvarning.
Vi börjar försöka planera för en snabb hemfärd till Danmark. Jag vill stanna länge men jag vill ändå ha med mig barnen så dom kan hinna se sin mormor en gång till. Jag vill ha med mig Simon så mamma kan få se hur lycklig jag är med honom.
Sen ringer telefonen. Kl är typ 21:30. Det är mamma.
Hon undrade varför jag inte hade ringt som jag hade sagt till pappa att jag skulle.
Sa lite tveksamt att jag evt hade tänkt ringa imorn... (VADDÅ EVT!!? NÖT Karina!)
Mamma och jag pratar en stund.
Hon berättar att hon ju inte var överraskat över beskedet som så utan att det var fråga om så kort tid.
Och ja... hur tar man ett sånt besked? Hur får man sitt huvud att fatta att våren inte kommer komma, att slutet är här?
Och hur kan vi närstående på riktigt komma att förstå allvaret i detta?
Fast såhär, säger mamma, såhär vill vi ju inte HELLER leva lixom. Det orkar ju ingen i längden. Och nej, så är det kanske, även fast jag som inte upplever hennes sjukdom på samma sätt som pappa och moster, jag skulle kunna leva 20 år till med ovissheten, om jag bara får ha henne kvar.
För hur lever man utan någon man inte kan leva utan?
Hur?
ATT man lever, det gör nog dom flesta, men HUR gör man det på bästa sätt?
Hur kommer man vidare?
Mamma har alltid stått mig MYCKET nära.
Har ofta tänkt att jag inte skulle kunna överleva utan henne. Och just nu är den känslan starkare än allt annat.
Men nu får jag åka hem. Vara glad för dom bra dagarna vi får tillsammans, försöka glömma dom dåliga och vara stark.
För om mamma skall försöka vara stark för oss alla som är runt henne då kommer hon absolut inte orka få en massa bra dagar.
En dag åt gången. Hoppas att livet härhemma i Sverige går ihop medan jag är i Danmark. Hur vet jag inte men det måste gå.
Simon, jag å mina barn åker hem en av dom närmsta dagarna och sen åker Simon tillbaka med barnen efter några dagar i Danmark, tillbaka till vardagen medan jag stannar så länge jag kan.
Jag smsade mamma efter vårt samtal och sa att jag var ledsen för att jag inte hade ringt henne, att jag var rädd, och rädd för att hon skulle vara rädd. Jag vill inte distansera mig! Jag vill inget hellre än att få vara med henne!
Hon svarade att hon hade ringt till mig för att hon visste att jag hade så svårt vid det förra gången och att hon ville hjälpa mig på det sättet. Att hon älskade mig och att hon inte kunde önska sig nån bättre dotter än mig.
blä
Vill inte ha 2012. 2012 kan gå å försvinna.
/tant trassel
7 kommentarer:
Fybubblan gumman.........! :_( Sitter här med tårar och kan bara försök ana vad du och din mamma och familj går igenom.
Massor av tankar!!!!!
KRAM Sussi
Hej tänker på dig och de dina. Det finns inga ord som skulle göra situtionen bättre men kanske vetskapen om att folk finns runt omkring och stöttar och skänker er en tanke. Jag hoppas att ni alla får en fin stund tillsammans och att ni verkligen när tiden är mogen släpper fram det ledsna och jobbiga.
Många styrkekramar till dig och de dina!
jag är så ledsen att du måste uppleva detta...jag har hoppats så att hon skulle klara sig...
jag vet att det är viktigt att du ser henne, att du pratar emd henne, kramar henne och får säga allt du har på hjärtat..lova att du gör det. Det gör sån stor skillnad en tid efteråt..när du en dag kan uppleva lite mindre sorg.
och glöm inte kameran. ta massor av foton med dig och din mamma och mitt råd är att om du att du filmar henne lite så du har henne med dig även om du inte vill titta på varken foto eller film under en lång tid...men dina barn kommer minnas henne med dig.
jag önskar jag åkte till pappa som jag tänkte..jag önskar ajg hade foton på honom innan han gick bort...jag fick inget av det...
stora varma kramar till dig <3
Åh, fina ni! Tänker på er alla. Krama mamsi från mig och kram till dig. <3
Älskade Karina! Det gör så ont i mit att läsa hur det är fatt med din mor, och jag vet hur svårt det är.
Vill bara skicka mina allra varmaste hälsningar!
Mia JB
Gråter och vill hjälpa.
Vet bara inte hur, och kommer du på nåt så hojta till, ok?
KRAM
ja... vad säger man?...
jag kan bara sända en tanke och hoppas att styrkan och modet aldrig tar slut, även om de ibland är svåra att hitta.
kram
Skicka en kommentar